Crying invisible tears!

Jag är så trött på allting just nu. Jag känner mig ensamast i världen och jag är så trött på det. Jag är så trött på att folk ständigt skall tala om för mig hur jag ska vara hur jag ska bete mig och vad jag ska skriva på bloggen.
Det kommer bli samma sak med detta inlägg. Men vad ska man göra när man känner att man inte har någon att prata med. Jag känner att dom kompisarna som jag en gång hade har försvunnit med samma vind som tog min glädje.
Mina dagar är varandra lika och ibland undrar jag hurjag någonsin kan få tillbaka den glöden den lyckan och den galna Petra igen. Den Petra som jag en gång var!
Jag met inte om jag bara mognat till mig eler om det faktiskt är så att jag är tråkig, deppig och helt ointressant!
För det är just så jag känner mig.

Jag vill inte att folk ska tycka  " Aww, stackars tjej", Eller " hon söker bara bekräftelse"; Eller "Detta är en blogg inte ett forum för deprimerade".
Nej, det jag vill är att bara skriva av mig lite. Även en stark ung mamma har tunga tankar att bära på.När man känner att man inte har någon att tala med så måste man få ur sig sina tankar på något sätt annars spricker man.

Ibland känner jag att jag går in i dimman. Den gråa dimman som jag är inne i just nu. Den är inte lika tung jobbig som den svarta dinmman som jag har vandrat igenom tidigare. Jag känner att jag kommer kunna ta mig igenom dom långa dagarna som den gråa dimman ligger över mina dagar.
Just idag vandrar jag tomhänt i dimman. Jag märker hur folk försöker att få mig att le men det är som att någon satt hänglås på min mun. Jag kan inte le!
Jag vill ha tillbaka mina vänner. Jag vill ha alla mina små änglar här omkring mig, jag vill krama dom och säga till dom hur mycket dom betyder.
Men det går inte, dom är flertals mil bort och det är även min glädje idag!
Jag har ingen ork, jag har ingen glädje. Jag lever på min dotters enerdi som hon delar med sig till mig.

Min energi försvann för lenge sedan. Min energi är sakand och numera efterlyst. Jag vandrar mina dagar i samma spår. Samma tankar går runt runt i mit huvud. Det är som en karusell som jag inte kan stoppa. Det snurrar och snurrar tills min dotter kommer med sitt leende och som en ängel som kommer och stoppar karusellen.
Men så fort jag lämnar henne hos sin pappa så startar karusellen igen.

Mina dagar går upp och ner. Jag är som en jojjo, en blinkande jojjo som får sina ljusa stunder då och då men jämna mellanrum. Men lika fort som dom kommer så försviller dom igen.
Borderline, kanske hade dom rätt, dom andra kanske hade fel. Har jag en personlighetsstörning?
Med tanke på att jag så ofta blir deprimerad så är det ju någonting som inte är som det sak.  Vad är det för fel på mig?
Är det 20års krisen? Jag känner min inte alls som 20 år. jag känner mig mer som 35, jag har inget liv. jag är bara hemma hela dagarna. Jag sitter och kollar på "halv åtta hos mig" Och städar, diskar och tvättar precis som en annan 35 åring. Inte alls som en 20årig ung blomma.

Nej, en bättring måste ske. Jag kan inte vängre vanka runt i samma mörka fotspår.


Kommentarer
Sofie

Det gör mig så ont och läsa detta. En av mina absoluta bästa vän mår dåligt! Och det jobbigaste är att du bor tusen mil bort från mig så jag kan inte finnas vid din sida fysisk! Just nu vill jag bara åka till dig, få krama om dig och säga hur viktig du är för mig! Du är det som jag verkligen kan prata ut med och kan lita på att du säger precis så som du tycker även om det kan vara sårande! Men du håller dig till sanningen! Och det tycker jag om med dig! Men jag vet, du är en skämare, ovs hur dåligt du mår skämpar du alltid till att försöka må bra! Och det har du lärt dig av det du fått vart med om under din barndom..



Petra, om du bara visst hur mycket jag tycker om dig!! Och hur jäkla mycket jag saknar dig. Och det jobbiga är att den saknaden efter dig gör så ont! Har hänt visa kvällar när Melinda har somnat att jag bara börjar gråta för att jag saknar dig så förbaskat mycket. Jag önskar verkligen att vi bodde i samma stad och kunde träffas minst en gång i veckan <3



Älskade Petra, glöm aldrig att i mitt liv finns du och där kommer du alltid att finnas! Jag älskar dig gumman! <3 Finns alltid här för dig <3 Puss på dig sötaste Petra



2010-10-09 @ 23:21:31




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback
RSS 2.0